Bilens stötfångarsystem är en integrerad del av bilens kaross och bildar ett fyra-skyddssystem: yttre panel, buffertlager, krockbalk och energi-absorberande låda. Moderna stötfångare består vanligtvis av en yttre panel, buffertmaterial, krockbalk och energi-absorberande låda. Den yttre panelen är gjord av PP-polypropenplast, buffertskiktet är bikakeskum eller en energiabsorberande struktur, krockbalken är gjord av stål eller aluminiumlegering och den energiabsorberande lådan är en hopfällbar metallkomponent. Detta system absorberar stötenergi och skyddar fordonskomponenter under en kollision. Den kan automatiskt återhämta sig efter en mindre kollision och sprider stötkraften vid en allvarlig kollision för att säkerställa överlevnadsutrymme för de åkande. Dess design fyller också en dekorativ funktion.
Vid låga-kollisioner spelar den en viktig roll för energiabsorptionen och måste uppfylla kraven för fotgängarskydd. Stötfångarmaterial har utvecklats från metall till plast. År 1971 utfärdade National Highway Traffic Safety Administration (NHTSA) i USA världens första tekniska standard som reglerar bilstötfångardesign. År 1976, enligt det relevanta regelverket, delades stötfångarstandarder in i "Fas I-standarder" och "Fas II-standarder". 1983 mildrades de amerikanska stötfångarbestämmelserna ytterligare. Plaststötfångare kan minska produktionskostnaderna med 20%-30% jämfört med metallstötfångare.